De dystra tankarnas eftermiddag

Borde jobba, men det går inte! Sitter bara och gör en massa annat. Kan inte samla tankarna, kan inte koncentrera mig på rätt saker. Just nu blev det extra drygt, tänker inte nämna något om det mer ingående eftersom det inte handlar om mig... Men även om det inte handlar om mig så berör det, jag bryr mig och vet inte vad jag ska göra åt det. Känner mig hjälplös! Allt bubblar inombords och en enda liten sak, en enda liten dum kommentar/blick/känsla får det att rinner över, tårarna strömmar. Vet inte vad jag ska göra åt det. Tänkte faktiskt försöka prata med mamma igår eftersom pappa inte var hemma men det gick bara inte, kom aldrig in i "rätt stämning" för att prata personliga saker som har med annat än skolan att göra. Sen kom pappa hem och allt blev ännu värre. Det första han säger är att jag är lik morfar (han är halvt alkoholist, ständigt sjuk och envis m.m.) så det var ingen komplimang så att säga. Han kunde ju ha frågat hur det vart i skolan eller hur det gick på konserten i Lindberghallen. Han kunde ha frågat hur jag mådde eller åtminstone sagt "hej" eftersom jag inte träffat han på hela dagen. Men nej då, det första han gör är att fälla nedlåtande kommentarer och kritisera mig. Inte det man vill höra en dag då alla problem snurrar, en dag då jag tänkte ta mod till mig. Det blev bara för mycket, gick upp på rummet och släppte fram allt, låg där i sängen halv 12 på kvällen och grät tyst för att de inte skulle höra. Jag grät tills tårarna tog slut men låg kvar tills det kom nya. Fick ont i huvudet och gick tillslut ner för att hämta spanskatalet som låg på köksbordet eftersom jag behövde plugga på det. Men orkade inte läsa på, huvudet fortsatte att dunka och jag släppte fram tårarna ännu en gång... Jag är svag, kan inte öppna upp och berätta. Jo, kompisarna går, eller egentligen inte. Kan inte prata men kan skriva här och de kan läsa om de vill, om de bryr sig. Men mamma förblir ovetande, kan bara inte förmå mig att berätta allt som tynger ner mig, allt som ligger som en sten på hjärtat, en klump i magen. Och inget har blivit bättre, det blir bara sämre. Det kanske inte syns på mig men det märks inombords Tankar som inte borde finnas är där, saker jag borde släppa fram, berätta låser jag inne. Jag tror, nej jag vet att mamma sett att allt inte vart bra, tror hon vet det mesta jag vill berätta men inte sagt något. Tror mamma märker att allt inte är som det ska men hon gör inget åt det. Hon sätter sig inte ner och pressar fram allt ur mig vilket jag tror är det enda hon kan göra för att få mig att berätta. Visst har hon frågat någon gång hur det är, vad jag tänker på. Men tror hon att allt ska bli bra bara för att hon frågar och jag säger att det finns saker jag tänker på men som är svåra att berätta. Har ju näst intill sagt att jag inte mår bra, att jag vill prata men inte törs eller kan. Men vad gör hon åt det? Jo börjar prata om skolan så jag blir sur och allt rinner över igen. Jag kommer på en ursäkt, något jag glömt, något jag måste hämta eller göra och springer upp till tryggheten, mitt rum där jag kan släppa fram allt, alla tårar. Känns bra att skriva ner en massa tankar, även om jag kringgår vissa saker och inte öppnar upp för allt. Men vet ju vilka som kan läsa här (om de nu orkar läsa om alla oväsentliga problem) och det tar emot att skriva helt öppet om allt.

Nej nu får jag ge mig... Måste plugga för ska snart till Borlänge. Ska vara där från kl 6 till 10. Men kan förhoppningsvis låna mammas bärbara och fixa lite på gympa rapporten där som skulle vart klar för en och en halv vecka sedan. Johan hatar mig ändå utan att jag ska behöva komma och lämna in rapporten sjukt mycket försent. Men det gör egentligen inget för jag gillar inte han heller och mitt gympa betyg är ändå kört...

Och förresten, spanskan gick okej, men trodde det skulle vara lättare... Ett G får jag åtminstone men vill ju ha VG i spanska, aja får se hur det blir. Har hörövning imorgon bitti och sedan är det betygsprat och kompletteringar som gäller. Om jag nu orkar höja spanskan (kanske inte behövs, får se) samtidigt som jag har en massa andra ogjorda arbeten kvar... Att allt jämt ska vara kvar till slutet :(

Det blev ett ganska långt inlägg idag, skönt att skriva av sig.
Det hjälpte lite i alla fall, kanske lättare att tänka nu...
Undrar om någon orkar läsa hela o.O
Grattis till den som kommit ända hit i så fall ^^

Nej, nu måste jag verkligen plugga. Ska ju snart åka!

And do I dream again?